Om lite drygt två timmar har det gått 10 år sedan den fruktansvärda brandkatastrofen i Göteborg... 63 unga människor miste sina liv och flera hundra skadades och chockades. Jag känner ingen som på något sätt drabbades av händelsen, och kände heller ingen av de avlidna, men kan inte undvika att idag påverkas och påminnas om dagen det hände.
Tittade på Uppdrag granskning på SVT 1 där flera personer medverkade i ett reportage. Samtliga hade på något sätt fått sina liv förändrade; en hade mist sin dotter, en var brandman och kämpade på den aktuella kvällen med den omöjliga uppgiften att rädda de panikslagna människorna och en annan medverkande var en av de som överlevde...
Själv var jag ung när det inträffade, jag var bara 13 år, och brottades dessutom med min egna sorg efter min mamma som ca 2 år tidigare avlidit i cancer... Så ärligt talat kan jag inte påstå att jag minns brandkatastrofen särskilt väl. Kommer givetvis ihåg att den inträffade och minns de specialinsatta nyhetssändningarna som rapporterade om det hela men inte mycket mer än så. Men ikväll har jag faktiskt för första gången på allvar förstått omfattningen på katastrofen. Herregud, 63 personer dog! Och alla så unga, med hela livet framför sig. De var ute för att ha kul och dansa, och så slutar kvällen i ett enda stort brandinferno... En brand som dessutom var anlagd! Hemskt, fruktansvärt, ofattbart, orden räcker helt enkelt inte till. Man kan gråta som jag gör och tycka synd om de drabbade, men vad gör det för skillnad egentligen? Ingen alls, mitt liv fortsätter i sitt vanliga tempo och om ett par dagar kommer jag förmodligen inte reflektera över det längre... För de drabbade däremot, för de förändrades livet för alltid den där oktobernatten för 10 år sedan.... Mina tankar går till dem ikväll, trots att jag inte vet vilka de är....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar